Två halvor blir en helhet

För ett år sedan, på nyårsaftonen, trängdes jag med 100000-tals människor på Saigons gator. Människor var glada och det sprudlade av energi, det pulserade och livet levdes som om det inte kom en morgondag. Där fanns det ingen tid för reflektion eller fundering, på vad som passerar eller vad som komma skall. Ibland är det bra att stanna upp och fundera lite, fundera på hur man mår, hur kroppen mår. Ett år utomlands, i östra Asien var inte bara ett äventyr och upplevelse, det var också lärorikt utifrån att lära känna sig själv och få tankeställare om värderingar och vad som är viktigt i livet.

Brukar reflektera lite över året som gått och nu är vi framme vid ett nytt nyår och känslan av att åren bara går snabbare är lika befängd som att dygnet borde ha mer timmar, det kanske säger mer om vår livsstil. Kanske är det dags att slå ner på takten för nog är jag lyckligt lottad som haft möjligheten att se, uppleva och resa mycket under några års tid nu. Är det ett sätt att fly verkligheten? Vardagen? Eller är det bara tärningen som rullat rätt väg.

Senaste året har i allafall betytt många nya möten med många fantastiska människor med andra levnadsvanor, värderingar och kulturella påbrån. Med ett öppet sinne tror jag detta är en av de mest fantastiska adrenalininjektioner för själ och hjärta vi kan ha. Inget materiellt ting i världen kan komma upp i samma substans i lycka och känsla som minnen, barn, vänner och människor. Ändå strävar vi hela tiden efter mer och slår vakt så hårt om vårt att vi inte öppnar ögonen för medmänsklighet i vissa lägen.

Jag har för många nu berättat ganska mycket om mitt år i Kina som boende och arbetande. Något som jag aldrig skulle ha velat vara utan, för det gav mig så mycket och så många fantastiska möten med människor. Så jag plockar bara några axplock här om några favoriter till upplevelser. Under vintern och våren besökte jag en hel del ställen med fientlig krigshistoria och som man fick möjlighet att se från andra sidan. Precis som med språk är bästa sättet att lära sig är att vara på plats. Besöken och de historiska skildringarna i Kambodja med Röda Khmererna och Pol Pot var gripande. Likaså the Killing Fields. I Vietnam greps jag av min okunskap angående Agent Orange. Tunnlarna och berättelserna om Viet cong i Cu chi och alla de människor i dessa länder som fortfarande lider av sviterna är tankeväckande. Att vara i gränslandet mellan Syd- och Nordkorea och känna av politiska vindar, människoöden och frustration och rädsla var både ledsamt och intressant. Religion och traditioner i såväl Kina som Japan var också lärdomar och kunskapsgivande. En kunskapsbok ser olika ut beroende på var den är skriven, utav vem men också av vem som läser den och med vilka ögon.

Visst var storstadslivens brus i Saigon, Hanoi, Tokyo, Kyoto, Osaka och Seoul häftigt, men en av höjdpunkterna var att få komma en bra bit upp på Mount Fuji eller att bada i naturliga Onsens i bergstrakterna av Hakone.  Ibland är det dock de små sakerna som uppskattas mest, som ett besök i Golden Gai eller att bara njuta av ungdomars teatertränande i någon av Tokyos parker.

Framåt sommaren var det dags att summera året, för jag tog beslutet att åka hem. Visst, jag hade kunnat stanna och ärligt så hade jag inte haft några problem med att bo där, mentaliteten och det faktum att jag tyckte om människorna där gjorde det lite extra ledsamt att lämna. Många nya vänner från stora delar av världen och ett samhälle som trots sin oorganiserade struktur och kaos fungerar och där alla har en slags funktion, biter sig fast ganska djupt. Dock fanns det saker som jag saknade och som jag nog egentligen inte var beredd att ge upp.

Efter en färd via Moskva kom jag hem i början av Juli. Trött och fundersam på hur saker och ting nu skulle gestalta sig. Att komma hem visade sig lika byråkratiskt som att åka iväg, men lägenhet och vänner fanns kvar. Så sakta men säkert kom man in i samma gamla hjulspår igen där jobbet förstås tagit stor del av tillvaron. Till en början kändes det som om det inte hänt mycket, men skrapade man lite på ytan så märkte man att det skett en hel del. Brukar ju säga att jag har världens bästa jobb och fantastiska arbetskamrater som med humor och god arbetsmoral lyfter även tunga dagar till en bra nivå. Tack för att ni finns där!

Sen var man tillbaka till salsan och med sanningen i vitögat, så lär man aldrig bli någon hejare på det. Fast det är inte det som är det viktigaste, det ger en gemenskap, en utmaning, ett sätt att umgås utan prestige och förutfattade meningar. Det skapar helt enkelt värme och kärlek långt in i själen.

Även golfgrabbarna var glada att man var hemma igen, i allafall till en början. När vi summerade säsongen och jag stod som segrare efter att bara ha spelat halva säsongen var det med glimten i ögat de funderade över vad som hände. Hr jag sådan tävlingsinstinkt, kanske! Det är i allafall en del av en helhet som väger upp saker i livet. Det är ett sätt att få distans till vardagen, arbete och funderingar genom att umgås med dessa gubbar, för det är väl det vi börjar bli nu. Alla medelålders män i sina bästa år!

Relationer är inte lätt, men väl värda att vårda. De kan finnas i så många olika former och det är härligt att man kan skapa nya hela livet. Vi möter människor och ibland funkar det bra och ibland bättre, det kan vara på dansgolvet, på jobbet eller kanske till och med på nätet. Ibland är vi så trygga i den tillvaron vi har att vi inte sträcker ut handen eller tar vara på de tillfällen som kommer. Har under hösten träffat många nya människor som blivit vänner och människor är intressant. Vi är alla olika och har alltid något att bidra med till varandra.

Hade också ett gammalt kärt återseende med ungdomskompisar i december. Fantastiskt trevligt och visst förändras man under åren, men samtidigt en känsla att bara slå på tiden där man senast slutade.

Det som var tuffast att möta när man kom hem var den tuffa atmosfär som råder bland värderingar vi har. En själviskhet i resonemang och ett hat som delar upp oss i olika läger. Att generalisera istället för att se till enskilda handlingar är för mig obegripligt och därför oerhört sorgset att se en stärkt förändring av samhällsklimatet i ett av de länder som anses vara bra att leva i.

Nu närmar sig alltså ett nytt år och det blir inga nyårslöften, ett konstigt begrepp som bara kommer att brytas. Helt klart vet jag att jag som så många andra kommer att hänga på gymmet lite flitigare efter helgerna. Kanske gäller det att slå av på takten och förstå att man inte är 25 fortfarande. Visst har man flugit och farit de senaste åren och det kanske är dags att sitta still lite, få lite ro och lugn i kropp och själ och kanske även i hjärtat. Det är inte lätt att tycka om människor, att gilla att resa, att älska att njuta av livet… det är kanske inte realistiskt! Så vi hoppar nyårslöften och siktar helt enkelt på att må bra och göra nästa år till ett bra år.

Hur det än är så är vi alltid oss själva närmast och kanske själviska. Det är på gott och ont och funderar vi lite så vet vi vad som betyder mest här i livet, vad som får oss att må bra och vad vi prioriterar. Barnen kommer alltid att vara nummer ett och att se dem (lite mer sällan nu :-)) växa upp och agera som vuxna världsmedborgare är den bästa presenten man kan få.

Så till er alla hoppas jag det bästa och att ni kommer att må bra. Krama om era nära och kära och var inte rädd för utmaningar, nya vänner och gamla vänner och kom ihåg, det kommer alltid en ny orörd dag imorgon 🙂

 

 

Annonser

Om Stefan Thorvaldsson

IKT-pedagog och IT-samordnare i Halmstad kommun.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s